[Fredag]
[Lördag] [Söndag]
[Måndag] [Tisdag]
[Onsdag] [Torsdag]
[Fredag] [Lördag]
Fredag 28 juli
I morgon bär det av till Kolahalvön! Det är ett
blandat gäng som skall med, två erfarna svenskar – Frans och Anders, en som
är ganska grön som flugfiskare – Thomas, samt en italiensk läkare - Silvano
och hans två tonårssöner – Francesco och Enrico.
Mitt i packningbestyren
ringer telefonen – det är Silvano. De har kommit fram till Arlanda, men tre
väskor har blivit kvar i Italien! De saknar sex spön, ett par vadare med
skor, en sovsäck och ett liggunderlag. Italienarnas engelska är inte vad man
skulle önska i en sådan här situation, så jag tar på mig att ringa för att
få klarhet i när grejerna kan tänkas komma till Arlanda. Jag ringer hela
eftermiddagen till bagageservicen, men kommer inte fram. Under tiden tar
familjen Bosia en taxi till centrala Stockholm och kompletterar packningen
hos Friluftsmagasinet och Berras. Tur att det inte var en fattig student som
levt på gröt ett år för att har råd att åka med…
När klockan närmar sig sju kommer jag till Arlanda och checkar in på Sky
City Hotel. Jag går upp till rummet och lämnar min jättebag och ringer ännu
en gång till bagageservicen. Nu svarar de! Beskedet jag får gör ingen glad –
som allra tidigast kan väskorna vara i Sverige klockan 14 nästa dag, och då
är vi redan på väg till fiskevattnen. Tur att de köpt det de behöver!
Efter det beskedet ringer jag Silvano. Jag berättar vad jag fått veta och vi
bestämmer att vi ska ses i hotellobbyn.
Efter en trevlig gemensam middag går vi till våra rum för att hinna få några
timmars sömn innan klockan ringer.
[Upp]
Lördag 29 juli
Klockan ringer – tidigt! Men det är inga problem
att stå givakt när fiske väntar. Tar en snabb dusch, den sista på en vecka,
och går sedan ner och träffar italienarna i lobbyn. Det är för tidigt för
frukost, den börjar inte serveras förrän 05.00. Passande nog hittar vi kaffe
och färska bullar i foajén.
Klockan fem checkar vi in och en timme senare är vi på väg. Planet är fullt
med förväntansfulla skandinaviska och engelska fiskare. Vi är de enda
öringfiskarna, alla andra ska fiska lax i Rhynda, Kharlovka eller Litza.
Murmansk är skitkallt – ca 5 grader och duggregn. Vilken skillnad mot
fredagens 32 grader i Stockholm. Vi letar reda på fleecetröjor, jackor och
mössor. Av Victor, Northern Rivers representant i Murmansk, får vi veta att
bussen går direkt idag, ingen väntan på flygplatsen. Anders känner att han
måste uträtta vissa behov innan bussen avgår och går mot buskarna utanför
flygplatsen.
– Nej, för f-n, säger jag, vi är i Ryssland nu!
– Äh, säger Anders och fortsätter.
Jag går till bussen och kontrollerar så att allt bagage kommer med. Jag hör
någon ropa mitt namn och vänder mig om. Francesco vinkar mig till sig och
pekar på en dörr i en mindre byggnad bredvid själv flygplatsen. Jag går in
och hittar Enrico sittande vid ett stort skrivbord, mitt emot två
flygplatspoliser som läser lusen av honom. Han har blivit tagen för
offentlig urinering efter bara en timme i Ryssland! Ena ryssen plockar fram
en urgammal skrivmaskin och en åttacentimeters bunt med rapporter han måste
skriva. Jag ser oss tillbringa veckan i detta lilla kyffe och undrar hur i
h-e vi ska lösa det här. Det kommer faktiskt en tolk som ryssarna ringt
efter, men hon kan inte förklara vad som händer eller vad som kan komma att
hända. Jag börjar fundera på att plocka upp plånboken och vifta med några
dollarsedlar… I stället ringer vi efter Victor, som skickar sin medarbetare
Helena. Hon kommer efter några minuter och en livlig diskussion på ryska
utbryter. Jag fattar ingenting, men tänker mig något i stil med ”Han ska
inte komma hit och pissa på vårt Ryssland” ”Jamen, han är ju bara en grabb,
17 år” ”Då ska han fanimej lära sig!” ”Han är turist, vi ska vara rädda om
dem” ”De ska inte komma hit och tro att de kan göra som de vill” osv. osv.
Men miraklet sker, och efter att Enrico skrivit sin signatur på ungefär 18
ställen får vi gå! Utanför står en orolig pappa och undrar vad som händer.
Men nu är allt frid och fröjd, så vi kastar oss in i bussen och drar iväg
innan ryssarna ångrar sig.
Det är någonting som inte stämmer i bussen. Efter ett tag kommer jag på vad
det är – chauffören kör som man ska och inte som en galning. Vi kommer
följaktligen fram helskinnade till Tomani och får sällskap med samma gäng
norrmän som förra året, med gruppledaren Vegard Veberg i spetsen. Vi får stå
och frysa en stund innan vi hör helikoptern närma sig över kullarna. Efter
urlastning av gigantiska cisterner och tankning får vi kliva ombord.
Förväntningarna hänger i luften! Med näsorna tryckta mot de små fönstren
fascineras resenärerna av mängden vattendrag som passerar under oss.
När vi kommer fram till
Rhyndacampen står lunchen framdukad, med vodka i frostad flaska, precis som
det sig bör. I det kalla och regniga vädret sitter varm soppa och en liten
vodka som en smäck. Vi får Volodya som kock även i år, vilket passar oss
bra. Volodya har arbetat här i tretton år och kan både laga mat och ge tips
om fisket.
Vidare till Running Pool.
Lägret reser vi snabbt och konstaterar att Loop-lådan inte finns med. Inte
bra! Där finns en hel del bra-att-ha-grejer, bl.a. håvar som italienarna
skulle ha behövt låna. Antingen står den kvar i Rhynda eller också fick
norrmännen den med sig.
Halvåtta är vi redo för fiske. Efter en snabb genomgång av reglerna lottar
vi ut fiskeplatserna. Italienarna får Nacken, svenskarna Homepool. Jag går
och ser till att alla kommer igång. Ingen fisk direkt! Alla kör en stund och
byter efter 30-40 minuter platser. Jag har tacklat mitt spö och ställer mig
där Thomas stått och får nästan direkt en öring på 2,2 kg/57 cm på
uppströmsfiskat guldhuvud.
Fisket kommer igång och alla får skapliga fiskar. Endast Silvano får nöja
sig med en liten, men fin, öringplutt. Anders drar en kanonfisk på 3,7 på
Nacken!
Klockan 00.00 träffas vi i mattältet där Volodya bjuder på köttgryta och
potatismos. Smakar utmärkt med en kall pilsner. Somnar lyckliga ca 01.30.
[Upp]
Söndag 30 juli
Frukost kl 08.00. Vi delar upp oss på upp- och
nedströmsfiske idag. Familjen Bosia går nedströms. Kanske går de enda ner
till Bushpool som ska vara tom. Vi andra gör i ordning gummibåten och motorn
och drar uppströms över sjön. Allt går bra och vi kan köra med motorn t.o.m.
genom sundet. Väl framme vid första strömmen går Anders och Thomas upp
ovanför strömmen, medan jag och Frans stannar vid utloppet. Jag får på
kanske första kastet en liten öring på Al’s hopper. Fler följer, men det är
bara småfisk. Anders drar på Streaking Caddis en fet trekilos en bra bit
ovanför nacken. Vi får några fiskar och har en hel del fiskkontakt. Jag får
en tvåkilos på gula gummibensnymfen.
Efter några timmars fiske drar vi med möda gummibåten upp för forsen och
tuffar försiktigt vidare uppströms över sjön. Vi hittar utloppet och lägger
till en bit därifrån för att inte störa eventuell fisk. Frans har med sin
brännare och Anders har med sig sotpanna, så vi börjar med kaffe och
Volodyas mackor. Vädret är fantastiskt med klarblå himmel och endast enstaka
moln. Vi ser ut som kokta kräftor allihop.
Vi går uppströms längst strömmen och konstaterar att även denna del av Litza
är som gjord för öring och öringfiske. Forsar och strömsträckor bryts av av
höljor med varierande djup. Här och där ligger större stenar utkastade i
strömmen. Och mycket riktigt – det verkar stå fisk nästan överallt. Frans
ställer sig vid första höljan och kan efter ett par timmar räkna in fem
fångade öringar mellan ett och drygt två kilo. I samma hölja. Thomas får en
fluga av Frans och ställer sig i samma hölja. Direkt får han på en mindre
öring. Ur djupet kommer då en rejäl gädda, uppskattningsvis ca fem kilo, och
tar den mindre fisken. På något sätt fastnar även gäddan på den lilla
flugkroken, och Thomas kan drilla sin dubblé. Alldeles vid stranden råkar
tafsen komma lite för nära gäddans tänder och kampen är över. Retfullt står
gäddan kvar och tuggar på öringen, precis utom räckhåll.
Vi får mycket fisk, både små och stora. En del fisk visar sig, och Anders
lyckas lura en större öring på en ”Rakborste”, en Streaking Caddis modell
större, som inte friserats allt för noga. En fluga som för övrigt skördade
bra på de flesta ställen där den sjösattes under veckan.
Längst upp på sträckan, vid utloppet från den stora sjön, hittar vi en
drömnacke. En lång, naturlig kanal leder fram till en smal v-nacke. Jag
börjar längst upp, och provar av någon anledning min enorma Lothar i Chinese
Dragon-utförande. Total längd 16-17 centimeter! Jag drar den framför
fötterna och kan konstatera att den verkligen ser ut som en liten lake.
Kastar ut och låter den sjunka. Den har inte drivit många meter förrän
tafsen signalerar att en fisk tagit flugan. Jag lyfter spöet och har fast
fisk. Efter en minut kan jag sätta tillbaka en öring på 1,5 kilo. I nästa
kast händer ingenting, men i det tredje upprepas händelseförloppet från den
första kastet. Nu missar jag fisken vid motrycket, men vad gör det när en
annan fisk tar flugan 10 sekunder senare? Efter en kvarts fiskande med
flugan har jag landat två öringar och missat tre, men sedan händer det inget
mer. De andra har kommit ikapp och vi tar en öl och skär upp en av korvarna.
En fet cigarr kröner stunden. Efter ett tag reser sig Frans och lägger ut en
fluga. Smack, så sitter det en öring där.
När klockan är 22.30 vänder vi hemåt. På vägen fiskar vi av första nacken,
och Anders får en liten på blankstryket. Klockan 01.00 lyfter vi ner båten
för forsen och beger oss över sjön. Det blir aldrig riktigt mörkt, men vi
får ändå ta det lugnt. I den skymning som råder är det nästan omöjligt att
se stenar under vattnet. Frans är kikut längst fram i båten, och sköter sig
väl så där. Vi slår i alla fall inte i med motorn…
Tillbaka i kökstältet vid 01.30 och där har Volodya fixat kanonkäk - kött
med pasta och grönsaksröra.
Italienarna har varit nere nästan vid Bushpool. En rejäl promenad! De har
fiskat på fina ställen men inte haft något direkt kanonfiske. Sitt bästa
fiske har de när de kommer tillbaka och ställer sig på Nacken, och Francesco
får en fin tvåkilos.
Somnar vid 02.30.
[Upp]
Måndag 31 juli
Lugn förmiddag. Frukost vid 08.00, och det är inte
den piggaste skaran som sluter upp i kökstältet. Francesco och Enrico är
inte tröttare än att de så snart de svalt sista tuggan greppar spöna och går
ner till Homepool. På tafsspetsarna sitter likadana torrflugor, en variant
på Madam X. Francesco är först med att ropa på håvhjälp. Spöet står i rejäl
båge och ute i poolen hoppar en stor öring. Vi samlas runt honom för att
följa kampen. Då ropar Enrico att även han behöver hjälp! Han har också
krokat en stor fisk. Nu står alltså de två italienska bröderna i samma pool,
med likadana flugor på tafsarna och drillar en varsin storöring. Har det
hänt tidigare, kommer det att hända igen? Öringarna visade sig vara nästan
lika stora: 3,5 och 3,6 kilo!
Vi käkar lunch redan klockan 10.00 eftersom italienarna ska gör samma resa
idag som vi gjorde i går. Anders har en genomgång av båtmotorn, och något
nervös sätter sig Silvano vid rorkulten. Om de skulle få motorkrångel är det
inte längre än att de kan paddla tillbaka. Därför är vi inte speciellt
oroliga.
Resten av gruppen går nedströms. Anders vadar över på Nacken och följer oss
på andra sidan. Första nacken nedströms lägret är smal och svårfiskad pga.
björkar som växer ända ner till vattnet. Anders har friare på sin sida och
lyckas också kroka en fisk som tackar för sig alldeles vid håvkanten. Jag
rollar ut en beige Al’s hopper och krokar en öring på första kastet.
Nästa nacke är riktigt bred och full av sten. I mitten bildar strömfåran en
v-nacke som riktigt luktar fisk. Jag kommer först på vår sida och börjar
kasta några meter från strandkanten. Redan på första kastet, och med bara
tafsen utanför toppöglan, får jag en kilosöring. Lyckas sedan lura en till
några meter längre ut. Anders får en lite större fisk på andra sidan och
Thomas tappar en fin mitt i ”v:et”. Jag lyckas ta en till när jag byter till
en Lothar.
Efter ett ganska stort sel kommer vi till en intressant sträcka där älven
gör en skarp sväng österut. Sträckan är full av större och mindre stenar och
intressanta höljor bildas däremellan. Frans missar en stor öring som går upp
och tittar på hans fluga. Den vill inte ta igen. Jag ser en fin fisk vaka,
men får p.g.a. strömmen inte flugan att flyta som den ska. Fisken visar sig
inte mer. Anders tappar längst ner på sträckan resan hittills största fisk.
En enorm öring tar Anders Lothar och vänder tvärt i en kaskad av vatten ner
mot bottnen. Då lossar flugan. Anders hävdar att fisken inte vägde under fem
kilo. Och visst, vi vet sedan tidigare att de finns där. Anmärkningsvärd är
dock en så stor fisk i Litza, där fisken överlag anses vara lite mindre än i
Kharlovka.
Vi träffar familjen Bosia i lägret vid 22-tiden. De har fått sex fiskar på
hela dagen. De lämnade båten vid första strömmen och bröderna gick upp till
nästa strömsträcka. En vandring som bara tog 40 minuter. Antagligen gick det
fortare att gå än att kånka och lyfta båten och sedan åka sakta över sjön.
Bra att veta till ett annat år.
Medan maten blir färdig fiskar vi av Homepool. Jag passar på att prova min
Lothar 2006, en variant som fått tjäderhacklet utbytt mot gummiben och
bunden på en stingertvåa. Ganska snart drar jag på en fet öring på 62
centimeter och 3,3 kilo. Bara två kast senare får jag en på 2,5 kilo,
stående på samma sten. Förra året fick jag på tre kast öringar på 2,7 och
2,2. Nytt ”trekastrekord” alltså.
Anders och Frans får fisk på Nacken. Nere i slutet av Homepool får vi
äntligen se riktiga ”Kolavak”. En, eller kanske två öringar går lugnt och
äter nymfer och visar sig i adrenalinhöjande head and tail-vak. Anders vadar
över och lyckas få en guldskalle att drifta in i fiskens synfält. En plog
modell mindre torped uppstår några meter från flugan. Målet är solklart, och
Anders håller hårt i korken. Fisken väger 2,8 kilo och bjuder på en bra
fight.
God natt vid 02.00.
[Upp]
Tisdag 1 augusti
Idag är det flyttdag, men då helikoptern inte
kommer förrän 14-14.30 hinner vi fiska hela förmiddagen. Klockan 12.30 ska
vi samlas vid lägret för att plocka ner de två tältkåtorna. Småtälten ligger
redan i sina packpåsar.
Frans och jag går nerströms tillsammans med Anders som även idag väljer
andra sidan. Resten stannar vid lägret och fiskar där. Vi får en del fisk
och Frans drar en öring som inte liknar de andra vi fått. Den är i det
närmaste blank och skimrar i lila. Sidorna är prydda av ganska glest
placerade svarta prickar. Fin!
När vi kommer tillbaka tar vi ner de två kåtorna och samlar ihop packningen
vid helikopterns landningsplats. Jag tycker att Volodya ligger efter med sin
packning, både den personliga och kökstältets. När klockan är 14.15 och vi
hört helikoptern komma håller han på och plockar ihop sitt eget tält.
Köksutrustningen är inte ihopplockad som den ska, och när helikoptern närmar
sig får vinden från rotorerna köksgrejerna att fluga över tundran:
tomburkar, annat skräp, plastsäckar m.m. Vad som är värre är att gummibåten
också blåser iväg. Den sugs upp av rotorerna och piloten blir orolig och
lyfter helikoptern till en säker höjd. I båten hade vi lagt motorn som extra
vikt för att båten inte skulle blåsa iväg. Motorns vikt räckte inte
på långa vägar, och när båten for iväg och motorn föll ur, rispade
propellern upp ett decimeterlångt hål i en av långsidespontonerna. Inte bra!
Vi har dock goda förhoppningar om att kunna laga hålet med de lagningslappar
och Liquisole vi har med oss.
Helikopter-Volodya tar Kock-Volodya åt sidan, och vi tycker det ser ut som
om han läser lusen av honom. Efter den incidenten var kocken sig inte lik.
Vi bildar kedja och går ner mot sjön och plockar upp allt skräp. Det är
snabbt gjort, och snart lyfter helikoptern med kurs mot Big Trout.
Jag visste redan innan helikopterfärden att vi inte skulle ha lägret på
samma ställe som när jag var här 2002. Det ska ligga längre uppströms vid en
sträcka vi paddlade till sist jag var här. När vi landat och helikopterns
dån försvunnit över kullarna har jag ändå svårt att orientera mig. Efter att
ha rekognoserat omgivningarna i kombination med kartläsning faller allt på
plats och jag vet precis var vi befinner oss. Lägerplatsen är inget vidare,
bl.a. är det svårt att hitta plan mark till sovtälten plus att det är långt
till vattnet. Samtidigt räcker inte fiskeplatserna runt lägret till, utan
halva gruppen behöver röra sig upp- eller nerströms. Tur att vi har med oss
gummibåten! Tydligen var det inte meningen att den skulle ha stannat i
lägret, men jag hade sagt till Volodya att vi ville ha den, och så blev det.
Så snart lägret är rest bestämmer vi att käk ska vara klart 00.00, sedan
drar vi på fiske. Jag och bröderna går till Nacken, medan resten går
nerströms, till området kring förra lägerplatsen.
Fisket är lite småsegt, men jag får ändå en på 1,7 längst upp på udden. Jag
känner mig ganska sliten och hittar en någorlunda slät sten där jag sträcker
ut mig. Snart sussar jag skönt med kvällssolen i nyllet. Väcks av Enricos
tjoande. Han har krokat en fin öring som i håven visar sig väga 2,4 kg.
Efter håvningen samlar jag ihop mina saker och går upp till tältet.
Jag
hinner sova nästan två timmar innan jag hör resten av gänget komma tillbaka.
De har varit på riktigt äventyr. Det visade sig vara näst intill omöjligt
att ta sig till fiskbar position där de varit. Endast ett fåtal fiskeställen
fanns. Överallt växte täta och höga videsnår eller knotiga fjällbjörkar. De
turas om så gott det går och försöker sig också med dödsförakt att vada över
älven för att sprida ut delegationen. Trots den ymniga växtligheten visar
sig platsen vara riktigt het. Anders lyckas lura sex fiskar mellan 1,7 och
3,3 kg, alla utom en på Streaking Caddis. Frans lägger ut ett torrt gummiben
och en enorm öring går upp och tar flugan. Den kommer rakt underifrån och
skjuter som en projektil lodrät upp ur vattnet. I käften har den Frans
fluga. Tyvärr fick flugan aldrig fäste, så när fisken slog i ytan igen flög
flugan åt ett annat håll. De uppskattade fiskens vikt till inte under fem
kilo! Han blev sig inte riktigt lik efter den händelsen, den käre Frans…
Vid matbordet konstaterar vi att Kharlovkaöringen nog faktiskt är starkare
och stridbarare än sina kusiner i Litza. Till sängs 02.00.
[Upp]
Onsdag 2 augusti
Klockan ringer som vanligt 07.50 och jag pallrar
mig ur sovsäcken och tältet. Över nejden hörs ljudliga snarkningar från två
av tälten. Det är Thomas och Frans som snarkar i kapp. Det är inte direkt
någon slöarsemester det här. 12-14 timmars fiske om dagen, därpå transporter
och sedan lite tid att äta. Kvar att sova: ca 5 timmar per dygn. Inte
konstigt att vi känner oss lite slitna. Men finns viljan så – och det gör
den definitivt i det här gänget!
Efter frukosten klockan åtta drar italienarna på fiske, medan resten plockar
fram bindgrejor och sitter kvar i kökstältet hela förmiddagen. Binder
flugor, dricker kaffe, lägger upp strategier för morgondagens fiske då vi
ska ta gummibåten nerströms. Lugnt och skönt.
Till lunch är det tillbaka och berättar att de fått en del fisk, sett en del
fisk och tappat en del fisk. Francesco fick på en större fisk i ett av de
nedre utloppen. Direkt i hugget tog den ca 50 meter backing. Sedan släppte
den.
På eftermiddagen tar Thomas och Anders den lilla, gröna gummibåten för att i
den ta sig över till andra sidan. Där ska de sedan gå upp till den övre
sjönacken. Den sjönacke vid vilken, enligt berättelserna, en holländare fick
en öring på åtta kilo under en rekognoseringstur för tio år sedan. När man
ser nacken är det inte svårt att tro på storfisk. Just här rinner Kharlovka
ut ur en riktigt stor sjö. De berättar senare att de har segt fiske, men att
Anders till sist lyckas lura en tvåkilosfisk på en Dog Nobbler (!). Tydligen
behövde flugan komma ner ordentligt, och när den gjorde det small det
direkt.
Frans och jag tänker fiska av sträckan ovanför nacken. Vi ställer oss på
udden respektive stenarna och fiskar av platserna noga noga med både torrt
och vått, streamer och nymf men utan resultat. Precis när vi ska fortsätta
nedströms kommer Enrico och ställer sig direkt ovanför nacken. Tydligen har
han ingen koll på hur man fiskar av en strömsträcka. Vi säger inget just då,
men visst känns det lite surt när han får tre fina fiskar och tappar en medan vi
går helt lottlösa…
Efter lite snack i kökstältet bestämmer vi att de som inte fått någon
trekilosfisk ska gå ner till ”femkilosnacken” och fiska där under kvällen.
Thomas står över och tar i stället gummibåten och fiskar av selet direkt
nedanför lägret tillsammans med Anders. Bröderna Bosia tar gummibåten och
paddlar till de översta nackarna, så det blir bara Frans och Silvano som
drar nerströms. Jag tar det lugnt och fiskar lite på nacken. När klockan
närmar sig 23 bestämmer jag mig för att avbryta fisket och gå till lägret.
Kanske finns det chans att vi kan äta lite tidigare idag och komma i säng
skapligt eftersom vi bestämt att vi ska äta frukost klockan 07.00 i morgon.
När jag närmar mig lägret ser jag att gummibåten är på ingång och går dem
till mötes. Samtidigt kommer Frans från andra hållet. När vi sammanstrålat
säger Frans att vi måste ta gummibåten och åka ner och hämta Silvano för han
har slitit av ledbandet i knäet! Så var det med den tidiga kvällen. Tydligen
har han klivit ner i ett hål, ramlat och vridit kroppen så illa att knäet
gick sönder. Vilken otur.
Vi beger oss genast iväg. Bröderna är inte tillbaka ännu, så vi ber Volodya
att tala om för dem var vi är när de kommer tillbaka.
Då gummibåten ligger ovanför forsarna måste vi först bära båt med motor ner
till sjön. Som tur är vet Anders och Thomas att den bortersta strömmen är mest
lämplig. Sträckan är inte speciellt lång, men med strömmande vatten, stora
stenar och djupa hålor blir det ändå ganska svettdrypande och ryggknäckande.
Ganska snart sitter vi ändå i båten och puttrar sakta norrut. Överallt i
sjön sticker det upp stenar, både stora och mindre. Hur det ser ut under
ytan vågar vi inte tänka på. Där det ser som mest stenigt och grunt ut
hissar vi upp motorn och använder paddlarna. Vi är tacksamma för att det
aldrig blir riktigt mörkt, men när dimman rullar in vid 12.30-tiden är
sikten inget vidare, varken över eller under vattnet. Ett lätt duggregn
faller och vi förundras över hur snabbt ett landskap vi tidigare fascinerats
av så snabbt kan bli ogästvänligt och nästan skrämmande.
Allt går dock bra,
och vi hittar Silvano där Frans lämnat honom. Han klagar inte, men vi ser på
honom att han har riktigt ont. Han sätter sig på durken och vi vänder hemåt.
Vi klarar hela vägen tillbaka utan att köra i, och vid 02-tiden är vi
tillbaka. Vi lägger båten i sjön och stödjer Silvano på stigen tillbaka till
lägret. Bröderna som inte riktigt vet vad som hänt kommer oss till mötes. De
verkar inte allt för oroliga, men tar hand om sin pappa och ser till att han
kommer till tältet. Eftersom Silvano är läkare vet han hur han ska ta hand
om skadan, och det är aldrig något snack om att han ska avbryta sin vistelse
på tundran. Han har med sig värktabletter och bandage/tejp så han klarar sig
några dagar.
[Upp]
Torsdag 3
augusti
Expeditionsdag. Vi äter frukost redan 07.00 och förbereder sedan dagens
längre utfärd till strömmarna nedströms gamla lägerplatsen. Tanken är att
jag och Frans skall gå till den översta nacken och invänta båten. När
Francesco och Enrico blivit avsläppta på andra sidan hämtas vi upp och
resterande fyra åker över. Silvano stannar av förståeliga skäl hemma…
Promenaden ner till nacken är ganska krävande i värmen, men går ändå snabbt
och smidigt på en knapp halvtimme. Vi hinner fiska lite innan båten kommer,
men får inget.
När vi alla sex är på plats på västra sidan drar vi upp båten och går
nedströms/nordost. Vi delar upp oss i tre par och beslutar att vi tar en
varsin nacke – första, andra och tredje, till att börja med. När vi är
färdiga går vi förbi de andra två paren och fiskar på nästa ”lediga” nacke.
På så sätt borde vi under dagen få fiska av tre orörda nackar per par.
Vi
kommer ganska snart till den gamla lägerplatsen, och trots att den är både
kuperad och stenig tycker vi nog att den är bättre än den nuvarande. Nästa
gång ska vi ha lägret här! Jag sparar koordinaterna på min GPS, så det inte
ska vara några tveksamheter. Tomas och Anders tar nacken här och vi andra
fortsätter. Enrico och Francesco stannar vid utloppet efter första forsen
nedan Frans och jag går ner till nästa nacke. Det är en liten och fin nacke,
och jag kommer ihåg att jag tappade en fin öring sist jag var här.
Frans
börjar och sedan turas vi om att fiska av nackens alla delar med diverse
olika flugor. Vi bommar några mindre. Inte förrän Frans presenterar sin
Kjetil-fluga (Den med gula gummiben) en bra bit ovanför nacken stiger en fin fisk och tar. Den
hoppar ett par gånger och jag får allt på film med min lilla Olympus. Snart
drar fisken nerför strömmen och Frans följer med. Jag föreslår att han ska
prova att promenera upp fisken och det gör han. Och visst – det fungerar
även den här gången och Frans kan landa fisken i ett lugnvatten. Den har en
skada på stjärtspolen, men är annars fin och väger 2,2 kilo.
Klockan två har vi bestämt att vi ska träffas och äta lunch. Först tänkte vi
äta klockan ett, men Anders fiskeklocka talade om att det var huggperiod
mellan 13 och 14 så vi sköt på det. Fan tro’t… Det är en höjdarlunch vi
dukar fram: kokta ägg med kaviar, grovt bröd, rökt skarpsill, rysk korv, öl
och nykokt kaffe. En Mars-bar nedsköljd med en lillkåsa artonårig Caol Ila
kröner måltiden. Dästa somnar vi en stund i solen.
När vi bryter upp
bestämmer sig italienarna för att gå uppströms och fiska omkring båten. De
är ruggiga på att vada, så de har säkert inga problem att hitta
fiskeplatser. Vi bestämmer att vi träffas vid båten vid midnatt.
Anders och Thomas har ännu inte fiskat av ”lunchsträckan” så det är bara
Frans och jag som fortsätter. Och nu blir det rock’n’roll-fiske några
timmar. Vi ser fisk, känner fisk, tappar fisk. Och får fisk. En del lite
större, en del något mindre, och det är hur kul som helst. Vi inväntar att
de andra ska gå om oss, men när de inte kommer och tiden går fortsätter vi
till nästa nacke. Fallhöjden på den här sträckan måste vara några meter, för
långt bort och ganska långt ner ser vi den stora sjö som älven rinner ut i.
På älvens väg dit ser vi den ena nacken och forssträckan efter den andra.
Det är som att titta ner i en godispåse…
De platser vi kommer till under resten av dagen är helt fantastiska. Om jag
dog och kom till öringhimlen skulle jag antagligen dimpa ner här. Och fisken
gillar våra flugor, men det är långt ifrån alla som hamnar i håven.
Kharlovka-öringen vet verkligen att göra motstånd. Vi spekulerar i varför så
många kliver av, men hittar ingen förklaring. En kan vara att vi p.g.a. alla
stenar måste ta fisken så hårt att antingen kroken tappar sitt fäste eller
att tafsen helt enkelt går av.
Jag tappar en fisk på den blanknacke där jag sist jag var här fick en
fyrakilos lax på en liten harörenymf. Jag tar den hårt för att den inte ska
gå utför forsen som är ganska strid just här.
Vi sätter oss ett tag på stranden, tar en liten whiskey och snackar taktik.
Att fisken lossnar är OK, men det är inte roligt att lämna fisk med flugan
kvar i käften.
Efter pausen säger Frans åt mig att gå ut och ta revansch. Jag är inte
svårövertalad utan går ut på stenarna. Jag har en Kjetils gummiben på tafsen
och hinner inte göra mer än ett kort kast förrän en öring kastar sig upp och
tar flugan. Här är det inget snack om att jag ska bestämma hur kampen ska
föras. Fisken vänder och drar rakt ner i forsen. Det är tungt! Jag tror jag
har nytt personbästa på gång och följer efter med bultande hjärta. Jag tar
den ganska hårt och lyckas leda tafsen över och förbi de farligaste
stenarna. Så snart jag har öringen inom räckhåll kör jag ner håven och
garnet sluter sig runt den prickiga kroppen. Fisken är perfekt, men inte så
stor jag trodde. Men tre kilo är inte illa, inte illa alls.
Tiden drar iväg och vi hinner bara med ett ställe till. Här är fiskarna uppe
och vänder under flugorna men vill inte ta. Jag byter till den gula
gummibensnymfen. Jag låter den följa med strömmen in mot land. Jag ser hela
tiden nymfen i det klara vattnet. När den är mitt i strömfåran går en stor
fisk upp och hugger. Jag står och drömmer och hinner inte se fisken, men att
den är stor råder det ingen tvekan om. Frans såg fisken och tyckte att
kroppen såg bred och grå ut. Fisken tokrusar inte, utan tuffar på mot andra
sidan. Jag har ingenting att sätta mot utan håller i så gott det går. När
fisken närmar sig motsatta stranden lossnar flugan och jag kommer aldrig få
veta vad det var.
Vi vänder om och går uppströms mot båten. När vi går förbi ”trekilosforsen”
kan Frans inte låta bli. Han smyger ut och lägger flugan närmare andra
sidan. Efter en meters drift går en öring upp med nära hela kroppen över
ytan och tar flugan. Fisken ser enorm ut och vi drar djupt efter andan.
Kampen går bra och vi häpnar över att fisken inte väger mer än knappt två
kilo.
Nu är klockan nästan elva och vi måste knalla på mot båten. Går man upp en
bit från älven är terrängen ganska lättgången och efter en halvtimme ser vi
eldflugor som dansar mot den allt mörkare natthimlen. Resten av gänget är på
plats och har tänt en eld mellan stenblocken. Vi slår oss ner och summerar
dagen. Fisket har varit ganska trögt, men de fiskar vi fått håller ett snitt
på över två kilo. Totalt sett, med miljöerna, älven, fisket och sällskapet
håller jag ändå den här dagen som en av de absolut bästa fiskedagarna i mitt
liv.
Transporten hem går utan incidenter. Tonåringarna är så trötta att de nästan
somnar medan de paddlar. Frans och jag går hem över tundran. Med tanke på
Silvanos olycka är det lite obehagligt att gå sträckan mellan stenblock och
tuvor. Vi har varit igång hela dagen och är ganska slutkörda. Då är det lätt
hänt att man snubblar eller trampar snett.
Vi tar det lugnt och är
försiktiga och vid halvtvåtiden ser vi kökstältet och känner doften av mat.
Vi hade bett Volodya att ställa fram någonting vi kunde värma själva när vi
kom hem, men han är vaken och står och brassar käk. Det behöver väl inte
tilläggas att det smakade alldeles utmärkt? Klockan är nästan tre innan vi
kryper ner i sovsäckarna, så vi bestämmer oss för att inte gå upp i ottan,
trots att det är sista dagen i morgon.
[Upp]
Fredag 4 augusti
Hemresa. Vi äter frukost vid åtta, och planerar
samtidigt dagen. Helikoptern kommer 14.30, så vi hinner med några timmars
fiske. Vi håller oss kring lägret. Frans och jag tar lilla gummibåten till
de övre nackarna, men hinner bara fiska någon timme. Vi återvänder till
lägret vid 11-tiden. Det är en del som ska plockas ihop, och det som tar
mest tid är stora gummibåten. Den ska släpas upp från sjön, tömmas på luft
och vikas ihop till ett hanterbart paket.
Vi hjälps åt och vid 14-tiden är allt nedpackat och vi kan ta det lite
lugnt. Förra året var Frans den siste att plocka ner spöet. Idag är det lite
för långt till vattnet för att han ska kunna fiska in i det sista. I stället
bestämmer han sig för att resa i vadarbyxorna...
Något försenad kommer till sist helikoptern och vi tar avsked av Kharlovka –
för den här gången. Vi är ganska säkra på att vi kommer tillbaka.
Väl tillbaka till Ryndacampen träffar vi Peter Power. Han tar emot oss
direkt utanför helikoptern och undrar hur vi haft det, om all flutit på som
det ska. Jag säger att det gjort det i stort, men att vi saknat guidelådan,
att vi inte haft tillgång till material vi räknat med: håvar, vågar,
termometer m.m. Han tar direkt fram walkie talkien och anropar någon
någonstans och ropar Were is the guidebox?! Ingen vet, men efter lite
letande hittar vi den bland norrmännens bagage. De har haft den hela veckan!
Om de använt grejerna vet vi inte. Att vi inte haft den störde helt
uppenbart Peter. Vad som också störde var när jag frågade vem som bestämt
att norrmännen fick fiska inom Loops område. Då blev Peter upprörd, tittade
mig i ögonen och talade om att ”I am the boss and I do whatever I want!” Och
så var det med det. Sedan bad han om ursäkt för att han brusat upp.
Helt plötsligt är det dags att hoppa in i helikoptern för vidare färd till
Tomani. Ingen väntan någonstans i dag, för i Tomani står bussarna och väntar
på oss. Nu är det en chaufför som gått den ryska körskolan. Han snittar 100
knyck och saktar inte ner för varken nittiogradiga kurvor eller
halvmeterdjupa sprickor i vägen…
Men som alla tidigare gånger kommer vi helskinnade fram till Murmansk. Snabb
incheckning, snabb dusch och en snabb tur till den närmaste
livsmedelsaffären. Där gör vi rent hus på kaviar, korv och vodka.
Efter en lång och trevlig avslutningsmiddag kryper vi ner mellan rena lakan
och somnar.
[Upp]
Lördag 5 augusti
Klockan ringer 7.30. Vi vill hinna med frukost
innan bussen går till flygplatsen klockan 9.30. I foajén träffar jag Victor
och Helena. Tydligen är planen försenade – planet från Stockholm och
helikoptrarna från tundran. Vi hann äta frukost i lugn och ro. Ett besök i
köpcentret bredvid hotellet spädde på alla fördomar vi redan hade om det
nödtorftiga och gråa Ryssland. Åkte till flygplatsen 11.00. Planet skulle
från början ha lyft 11.35 och efter försening 12.40, men lyfte inte förrän
17.20. Det blev några timmar i flygplatsrestaurangen.
Till sist kunde vi i alla fall sätta fötterna på svensk mark. Klockan var då
ungefär 18.30, vilket innebar att vi var sju timmar försenade. Återigen var
det italienarna som blev hårdast drabbade. De hade planerat in en del
aktiviteter på eftermiddagen, bl.a. ett besök på Vasamuseet, men av det blev
det inte mycket. De skulle i alla fall hinna med en god middag på någon av
de restauranger som Stockholmarna tipsat dem om.
Efter diverse handskakning och avskedskramar var resan över för den här
gången, och sju nöjda fiskare spreds åt olika håll som sländor för vinden...
[Upp]
|